DEAD KENNEDYS: FRESH FRUIT FOR ROTTING VEGETABLES, DE TIDIGA ÅREN - BOK

SIDOR: 224
MÅTT: 6 x 9 tum
FORMAT: Mjuk pärm
FÖRFATTARE: Alex Ogg

Dead Kennedys toppar rutinmässigt både kritiker- och fanlistor som det största punkbandet i sin generation. Deras debutalbum, Fresh Fruit for Rotting Vegetables, röstas i synnerhet regelbundet fram som ett av de bästa albumen i genren. Fresh Fruit erbjöd en perfekt blandning av humor och polemik monterad på en musikalisk stomme som var lika irriterad och uppfinningsrik som Jello Biafras bitande utfall. Texterna, grymma i sin precision, var ögonöppnande. Men det skulle inte ha fungerat om inte den underliggande ljudbilden hade varit en så uppsluppen rush, paraffinet till Biafras nakna låga.

Dead Kennedys fortsatta inflytande är en extraordinär bedrift för ett band som praktiskt taget inte fick någon radiotid och bara gav ut skivor på oberoende bolag. De existerade inte bara utanför mainstream utan var, som V. Vale från Search and Destroy noterade, det första bandet i sin storlek som vände sig mot och attackerade musikindustrin själv. DK:s satte så mycket i rörelse. De var centrala för att formulera ett alternativt nätverk som gjorde att band på första steget kunde turnera utanför sin egen bakgård. De var avgörande för att stödja konceptet med allåldersspelningar och avvisade de framsteg som gjordes av kommersiella rockpromotorer och industrihundar. De legitimerade idén om att ett amerikanskt punkband turnerade internationellt samtidigt som de spred den sanna fasan i sitt hemlands utrikespolitik, och fungerade i praktiken som anti-ambassadörer på sina resor.

Boken använder dussintals förstahandsintervjuer, foton och originalkonstverk för att erbjuda ett nytt perspektiv på en grupp som skulle hamna i kontroverser nästan från start. Den hyllar bandets nyckelroll i att förvandla punkretorik, både polemisk och musikalisk, till något genuint hotfullt – och enormt roligt. Författaren ger sammanhang i termer av både den globala och lokala banan för punk och, utan att rygga för de vitt skilda uppfattningar som enskilda bandmedlemmar har om bandets utveckling, försöker han vara hyllande – om än inte okritisk.