MUDHONEY 'EVERY GOOD BOY DESERVES FUDGE' 30-ÅRSJUBILEUM DELUXE 2LP (Färgvinyl)

ETIKETT: SUB POP
FÄRG VINYL 2LP

Denna 30-årsjubileumsutgåva, remastrad av Bob Weston på Chicago Mastering Service, står som ett vittnesbörd om den kreativa kraft som drev dem under denna period. Albumsessionerna gav en mängd material som senare skulle dyka upp på B-sidor, samlingar och split-singlar. Denna utgåva inkluderar alla dessa spår, samt en rad tidigare outgivna låtar, inklusive hela femspårsessionen från Music Source.

Genom att gå tillbaka till grunderna med Every Good Boy Deserves Fudge, vände Mudhoney på konventionell visdom. Inte för första – eller sista – gången skulle de få rätt. En månad efter släppet i juli 1991 gick albumet in på den brittiska albumlistan på plats 34 (fem veckor senare gick Nirvanas Nevermind in på plats 36) och sålde därefter 75 000 exemplar världen över. Ett mer meningsfullt mått på framgång låg dock i hur det vitaliserade bandet och skapade en framtida referenspunkt. Skivan är ett viktigt kapitel i Mudhoneys pågående historia, vars sensmoral måste vara: när du är osäker, fudga det.

Albumet började på Music Source Studio, en stor lokal utrustad med ett 24-kanals mixerbord – rent futuristiskt jämfört med 8-kanalsuppläggningen som födde bandets katalytiska debut från 1988, ”Touch Me I’m Sick.” Music Source-sessionen blev snabbt en misslyckad start när resultaten, enligt gitarristen Steve Turner, ”lät lite för tjusiga, för rena.” Läxan var lärd, bandet gick primitivt tillväga och började arbeta på Conrad Unos 8-kanalsuppläggning på Egg Studio. Uppkallad efter kartongerna som klistrats på väggarna i ett optimistiskt försök till ljudisolering, stoltserade Egg med ett 8-kanals Spectra Sonics-inspelningsbord från 60-talet, ursprungligen byggt för Stax i Memphis.

Så var det att Mudhoney, våren 1991, gjorde Every Good Boy Deserves Fudge. Det resulterande albumet är en virvelvind av bandets influenser vid tiden: den våldsamma 60-talsgaragerocken från deras Pacific Northwest-föregångare The Sonics och The Lollipop Shoppe, det bitande post-hardcore från Drunks With Guns, de tunga gitarrstämningarna hos Neil Young, de lysergiska övningarna hos Spacemen 3 och Hawkwind, den dystra existentialismen hos Zounds och den satiriska vildheten hos 80-talets hardcorepunk. Kvartettens speciella alkemi innebar att dessa kärleksfulla hyllningar aldrig gled över i pastisch. I slutändan personifierade Every Good Boy Deserves Fudge det bästa av Mudhoney: här var ett band som återknyter till sina renaste instinkter och i processen återuppfann sig självt.